En liten biografi från en av alla brukare – jag

Brukarerfarenhet är en bra erfarenhet i utvecklingssyfte. Du sitter på Reallife-experiense. Du har fått uppleva vad som varit bra i ett möte med en socialsekreterare och vad som varit dåligt. Hur kan jag, med brukarerfarenhet, medverka till att de dåliga erfarenheterna inte når andra brukare? Genom att berätta vad jag varit med om. Ofta vill åhöraren veta hur det kom sig att jag fick kontakt med socialförvaltningen, varför behövde du den insatsen? Hur kom du dit? Jag är en levande ljudbok. Jag har ärr från dåtiden, men dåtid är dåtid och jag lever här och nu och i nuet är allt så mycket bättre än i dåtid. Varför ska jag tillbaka för din skull och berätta hur det kom sig att jag behövde denna hjälp?

I dåtid har jag stött på soctanter som alla haft sin funktion att fylla kan jag ibland tänka. Jag benämner socialsekreterare som soctant, inte i negativt syfte, det är vad vi brukare ofta kallar er, inövat ordval. Grejen är den att jag har behövt allihop på något vis, om jag tänker efter. Jag behövde möta en soctant som var dålig på att hålla koll på läget för att veta att jag klarar mig bra själv. Jag behövde en soctant som ställde massa frågor och var personlig för att veta att jag kunde vara sårbar och ändå inte bli slagen. Jag behövde en soctant som gullade med mig och behandlade mig som om jag vore gravt funktionsnedsatt för att kunna få känna mig ompysslad. Jag behövde möta en soctant som beter sig oetiskt för att förstå hur vettig jag själv är. Jag behövde en soctant som inte trodde på mig, för att min inre krigare ska komma fram. Ur detta så förstår jag hur stark jag är. Jag har lärt mig att ett fel kan vara rätt i en annan form. Men som med många människor som stridit länge och varit utsatt för stress under många år så kommer ett bakslag när kriget är över. Vem är jag nu? Vad ska jag göra nu?

Första gången jag kom i kontakt med SOC, som jag minns, så var jag 14 år. Hade behövt hjälp tidigare när vi bodde i Borlänge, kornstigsgatan på tjänaängar. Missbruk och alkohol var vardag, mamma skötte det ändå rätt bra och tog ett bra beslut i att lämna pappa när jag kom till världen. Minns aldrig mamma som onykter.

När jag var 14 år försökte jag ta mitt liv med min mammas mediciner. Rösterna hade länge talat om hur bra allt skulle bli när jag dog. Jag skulle komma till ett annat, bättre ställe.

Min mamma fick MS när jag var 9 år och det bröt ut när hon födde min lillebror. Då hade jag en mamma som inte kunde ge mig den omsorg och uppväxt jag behövde, idag kan jag förstå och förlåta men då när jag var 14 år så behövde jag allt stöd jag kunde få, men hade ingen. Jag hade inte stöd från någon vuxen och jag fick klara mig själv. Som 11 åring kom jag in i en depression i samband med att jag blev utfryst i skolan.

Som 12 åring så kom pubertetshormonerna igång och i kombination till all stress så fick jag hypnogogiska hallucinationer vid kväll och nattetid samt hörde röster. Allt jag kunde göra för att fördriva tiden var att dagdrömma och skapa en fantasivärld.

Men som begynnande vid 14 års åldern, så stukade jag knäet på gymnastiken då jag försökte gå ner så långt så möjligt i squat för att få beröm från träningsledaren. Jag vrider knäet och faller på det. När det senare läggs om ett bandage så berömmer min träningsledare min vän istället för hennes perfekta squats och något brister inom mig. Något så enkelt och litet gör att allt brister. Vad jag än gör så gör jag det inte bra nog! Flera veckor innan har jag fått min första panikångestattack i samband med att jag sprang sist på gympan och nu känner jag mig sämst igen. Varför är jag aldrig bra? Varför ser ingen mig? Varför hjälper ingen mig? Är jag så oälskad?

Morgonen efter jag med gråten i halsen tagit alla tabletter, så vaknar jag av att mamma väcker mig, mina käkar skakar och jag ber henne ringa ambulans, mamma ser mest besvärad ut. Väl inne på sjukhus så säger hon att jag förmodligen kommer hamna på BUP. Hon säger det på ett sätt som om att BUP är hemskt. Jag tror BUP innebär massa slangar, jag har ingen aning om vad BUP är!

Jag läggs in och blir avgiftad. Min syster ringer och gråter och skriker på mig, min storebror är tårögd men mamma är neutral. Vi träffar alla en soctant och jag blir irriterad över att jag måste övertyga henne om att jag måste få hjälp. Jag vill inte bo hos mamma för hon tar inte hand om mig. Ska jag som 14 åring även behöva ensam stå upp för mig själv. Är det inte socialsekreteraren som ska prata med mig ensam så jag vågar berätta allt, och ska inte hon vara den personen som stöttar mig när ingen annan gör det? Varför vill ingen hjälpa mig? Mitt mod att prata får bli mitt svärd jag svingar.

Min storebror kör mig i rullstol upp till BUP som ligger en backe upp från Falun lasarett, jag tror även han var lättad att jag nu får hjälp. Jag älskade BUP, det var så mycket bättre än hemma.

Jag var där i 3 eller 4 veckor innan jag fick träffa en jourfamilj som vid första träffen var väldigt trevliga men väl på plats hemma hos dem så var det massa frågor, varför jag hade så lite grejer. Har du inte mer kläder? I en ton som var chockartad och förvånad. Skammen var stor och vanebildande. Varför gjorde jag så och inte si? Alla människor är olika och vi liknas vid vår familj så när man kommer från en annan familj som fungerar annorlunda så är krocken väldigt stor. Helt plötsligt ska jag vara i en familj med ett helt annat tankemönster och med lite justeringar i sina normer. Jag kände det som att jag mest var i vägen och höll mig på mitt rum. Hur som helst så var det bättre än hemma och hur som helst så slapp jag ha kontakt med min pappa.

Min pappa var en periodisk alkoholist och narcissist. Han stoltserade med hur duktig han var på sitt jobb och pratade ofta om vad han gjort, enligt honom var min mamma dålig på att uppfostra mig (han hade rätt till viss del) men hon var ingen dålig människa, hon var bara sjuk och orkade inte. Under de gånger jag var hos honom och han var nykter så var han en jättebra pappa. Men när han drack fick jag alltid höra hur usel jag var och hur usel mamma var. Han tyckte även jag var tjock och han gnällde alltid över det. Fanns gånger då han inte visste vad han gjorde. Han lät mig springa runt hyreshuset för att jag skulle få motion, han kunde bli hårdhänt och hålla om mina handleder så det gjorde ont och då började jag dra och det gjorde ännu ondare. Han hade en benägenhet att dra i mitt lillfinger, jag har långa leder, vet inte om det var det som gjorde  att det gjorde så ont.

En gång frågade jag honom om han var min pappa. Han blev upprörd och sprang in i köket och tog upp alla knivar och lade på diskbänken och så stirrade han på dem. Jag står i hallen, livrädd för att han ska göra mig illa och börjar skrika  att jag inte har någon pappa, upprepande. Vilket får honom att vakna till och så går han och kramar mig och säger förlåt, jag var 10 år då.

Fick byta skola när jag hade flyttat till jourfamiljen och i den skolan var jag mest ensam. När det var utvecklingssamtal så kom ingen, för varför skulle de från jourfamiljen dit och varför skulle mamma vara där? Så ännu en gång satt jag ensam med skammen bärandes och utblottad. Min första soctant pratade bara med mig ibland. Hon ifrågasatte alltid allt jag sa och kom med undanflykter för de andra som att de kanske inte tänkte si och så utan menade så och si. Det spelade ingen roll vad andra gjorde för fel för tydligen var det jag som resonerade fel.

1 år senare åkte jag med jourfamiljen och besökte en möjlig fosterfamilj, ingen soctant var med. Fosterpappan var inte alls väl inställd till mig och var väldigt aggressiv. De andra var med men ifrågasatte inte hans beteende. När jag i bilresan tillbaka till jourfamiljen sa att jag vägrade infinna mig i att bo i den familjen så tyckte de att jag var enveten och menade på att man inte kunde få allt man ville här i världen.

Det bestämdes att jag skulle flytta till mamma tills de hittade en annan fosterfamilj. Då jag stannat i jourfamiljen för länge och det var andra som kanske behövde komma dit, jag kände mig utslängd.
Till hösten så mötte jag och mamma en fosterfamilj. De var trevliga och killarna som bodde i familjen redan var också jättetrevliga. Till en början var det trevligt och de var mer förstående. Istället för att storögd fråga varför jag ägde så lite så sa fostermamman istället.- Vi får åka någon dag och köpa mer kläder till dig.

Jag uppskattade den chesten väldigt mycket. Vi var ofta på utflykter och jag fick rida då de ägde 3 hästar, de hade även 7 hundar och 3 katter. Jag fick byta skola igen, lika ensam men denna gång inte illa behandlad och jag trivdes väldigt bra.

Men började märka med tiden hur elaka de var mot killarna. Måste tydliggöra att killarna var väldigt snälla och lugna. Men de dumförklarades för minsta lilla och blev diffust slagna. Fosterpappan var väldigt hårdhänt. När ena killen flyttade så fick jag rummet med nyckeln och jag använde det flitigt för att stänga mig inne och leva i min egen värld. Jag slapp all skrik och osämja och jag slapp bli offer för det.

De hade en egenhet att frysa ut också. Helt plötsligt kunde de frysa ut dig. Inte prata med dig eller se åt dig. Mitt värsta fall var när jag fick följa med på utlandsresa, jag var 18 år och gravid (visste det inte då), behövde sitta inne vid ACn och samtalade mest med bartendern eller läste en bok. De höll sig undan mig och försökte jag tala med dem så svarade de inte. Och när jag skulle ut och äta med dem så var det som om jag var ett spöke. Jag hade en ny soctant men denna hörde aldrig av sig och jag hade inget nummer, vågade inte be om numret från fosterföräldrarna.

De köpte ett hus med massa lägenheter i, i grannbyn. Jag fick bo i den källaren vilket var väldigt skönt för mig. Det pratades väldigt mycket om mig i byn, flickan i källaren. De som bodde i byn kom ofta fram och pratade när jag var ute och gick promenader kvällstid och de var ofta bekymrade. Men just då hade jag ju det rätt bra jämfört med tidigare. Gick i gymnasiet och hade vänner och var fri. Fick leva på 500 kronor på mat samt studiebidraget men var ändå glad. Ja, jag tog till hor ibland. Men jag hade tur, de män jag träffade var väldigt snälla. En man bad mig sätta mig i hans bil. Han körde mig till min mormor i Borlänge och gav mig 500 kronor och sa bara att jag skulle ta hand om mig själv, jag gav honom ingen tjänst. Han hade nog medkänsla för mig, det var många som hade det och verkade som om alla utomstående brydde sig och ville hjälpa mer än de som egentligen borde göra det.

När gymnasiet var slut så kunde jag flytta hem till mamma och jag hade faktiskt längtat. Hade inte fått undertiden jag var omyndig. Mamma hade inte vågat för fosterföräldrarna hade väl kommit med någon form av hot som jag förstått. Hade ett avslutande möte med SOC men inget mer. SOC roll var i mina ögon inte alls behjälpliga. Jag var ingen svår ungdom, jag var inte kriminell eller höll på med droger eller var kämpig. Ändå hade SOC misslyckats med att skydda mig för allt jag varit med om medan jag var i fosterfamilj, mycket jag inte väljer att nämna här. Hade de haft kompetens att luska lite i hur jag hade det så hade de skött sitt jobb till viss del. Men inte ens det gjorde dem.
Jag flyttade senare ihop med en vän och vi gick högskolan, medieprogrammet, tillsammans i Falun. Men jag hade svårt att hänga med. Likt ofta i skolan så hade jag svårt att koncentrera mig och följa instruktioner, inlärning och så vidare. Men fick ändå slutgiltiga betyg på grund av att de tyckte synd om mig. De sa ofta att de förstod att jag hade jobbigt och sa att jag ger detta betyg för att jag vet att du har lite svårare.

Så träffade jag en pojkvän och flyttade till Helsingborg. Började plugga på Komvux för att få upp betyg för att senare kanske studera något jag ville studera. Drack alkohol varje dag för att döva mina känslor och för att klara av varje dag som följde. Killen och jag gjorde slut men bodde tillsammans fortfarande. Mötte senare en kille uppe i Göteborg, han använde lite andra sätt att berusa sig på än alkohol. Mest GHB, hasch, salvia divinorium och annat gräs. Jag testade med honom men fastnade inte för det. På Nya Tag i Göteborg, där han hade ett rum utöver lägenheten i Surte, så blev allt för mycket. Var hemlös och hade ingenstans att ta vägen. Personalen var irriterade över att jag jämt var där. Jag tog mig till slut i kragen och frågade dem om hjälp. Eftersom jag var skriven i Helsingborg så ringde dem till Helsingborg och bokade en tid med SOC den 3 juni 2009, jag fyllde då 21 år. De på Nya Tag var härskna och sa att det inte alls var säkert att jag fick hjälp. ”Det är så världen är uppbyggd”. Så det var det jag var inställd på, att inte få hjälp.

Med delirium gick jag in på socialförvaltningen i Helsingborg, livrädd för att inte få hjälp. Skulle detta vara första dagen på mitt nya liv eller skulle mitt liv avslutas denna kväll? Kvinnan jag mötte skjutsade mig till psykakuten och jag blev inlagd.

Första dagarna på psykakuten så satt jag mest och grät, sa upp kontakten med killen i Göteborg. Hade extrema panikångestattacker och var väldigt yr. Några dagar senare vaknade jag tidigt och kände ett enormt lugn inom mig. Minns att jag gick ut i samlingshallen där alla umgicks och jag stod där vid vagnen med kaffe, te och digestivekex och blickade ut på de personer som satt där och pratade. De bad mig sätta mig ner med en kopp te eller kaffe. Jag gjorde detta och började samtala med personerna. Min enda tanke var, oj, jag vågar tala och öppna mig med folk. Där och då kände jag att nu blir det bättre, och det blev det.

Fick reda på omgående att det fanns en plan att sätta mig på ett nyktert boende och att jag skulle ha en sysselsättning om dagen och då på ett ställe som hette maskrosen. Det bokades en tid till södermottagningen och jag fick komma dit. Där efter en tid bestämdes även senare att jag skulle utredas för ADHD. När utredningen var klar så stod det tydligt att jag hade diagnosen och diagnostiserades därmed med ADHD. Jag hade ständiga möten med SOC där de gjorde en bakgrundkoll om hur jag hamnat där jag hamnat, de kollade upp hur jag mådde och så vidare. Efter ett tag kom jag till en träningslägenhet och fick då en kontaktperson som även jobbade med mig i KBT syfte. Jag lärde mig umgås med människor och samtala. Har varit mest tyst och instängd hela mitt liv så inte haft så stort ordförråd. Nu fick jag öva mig och jag fick lära mig att analysera noggrannare. Jag sög åt mig allt som om jag vore en torr disktrasa. Beroende på hur mycket hjälp jag behövde så fanns där hjälp att få. Men jag var ju ute efter att bli helt fri från insatser, mitt mål var en stabil bostad och ett stabilt arbete.

Jag var mer än tacksam och allt ledde senare till bostadssocial lägenhet och idag har jag ett första handskontrakt. Idag har jag stabil medicin mot depressionerna och medicin mot psykossymptom som jag tar vid behov och därmed stabilare än på länge. Min familj är så sammansvetsad att man kan aldrig tro att vi har haft det så mörkt. Jag praktiserar på socialförvaltningen som assisterande administratör och är brukarrepresentant i rekryteringar av nya anställda och det känns stort och betydande. Jag går i rehab samverkan och de testar nu min arbetsförmåga då jag för några år sen ”bröt hjärnan” som de kallar utbrändhet. Jag har problem med koncentration och är stresskänslig men har hopp om att” learning is earning” och jag snart ska veta hur mycket jag klarar av att jobba och då finna ett arbete där jag känna att jag kan slappna av. Där och då kommer jag nå mitt mål och att ha fast bostad och fast arbete samt skuldfri då jag har 2 år kvar av skuldsanering. Men, sen då? När kriget är över, kommer ett nytt? Vem är jag när jag inte är en soldat i mitt eget krig? En sak vet jag alla fall och har lärt mig genom åren.
Det är inget fel på mig.

Detta är det jag lätt kan berätta om mitt liv. Sen finns det mörkare delar som jag tror de flesta som varit med om liknande inte berättar om. Man är rätt sårbar när man är naken.

  • Gunilla Ch

    Tack för att du delar med dig. Så gott att du jobbar hos oss och hjälper oss att bli bättre!

  • Sigbritt Arwidson

    Fantastisk berättelse – du beskriver så en känner hur det var för dej. Och så mycket för oss att lära! Tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *