Personligt

En liten biografi från en av alla brukare – jag

Brukarerfarenhet är en bra erfarenhet i utvecklingssyfte. Du sitter på Reallife-experiense. Du har fått uppleva vad som varit bra i ett möte med en socialsekreterare och vad som varit dåligt. Hur kan jag, med brukarerfarenhet, medverka till att de dåliga erfarenheterna inte når andra brukare? Genom att berätta vad jag varit med om. Ofta vill åhöraren veta hur det kom sig att jag fick kontakt med socialförvaltningen, varför behövde du den insatsen? Hur kom du dit? Jag är en levande ljudbok. Jag har ärr från dåtiden, men dåtid är dåtid och jag lever här och nu och i nuet är allt så mycket bättre än i dåtid. Varför ska jag tillbaka för din skull och berätta hur det kom sig att jag behövde denna hjälp?

I dåtid har jag stött på soctanter som alla haft sin funktion att fylla kan jag ibland tänka. Jag benämner socialsekreterare som soctant, inte i negativt syfte, det är vad vi brukare ofta kallar er, inövat ordval. Grejen är den att jag har behövt allihop på något vis om jag tänker efter. Jag behövde möta en soctant som var dålig på att hålla koll på läget för att veta att jag klarar mig bra själv. Jag behövde en som ställde massa frågor och var personlig för att veta att jag kan vara sårbar och ändå inte bli slagen. Jag behöver en soctant som gullar med mig och behandlar mig som om jag vore gravt funktionsnedsatt för att få känna mig ompysslad. Jag behöver möta en soctant som beter sig oetiskt för att förstå hur vettig jag själv är. Jag behövde en soctant som inte trodde på mig för att min inre krigare ska komma fram. Ur detta så förstår jag hur stark jag är. Jag har lärt mig att ett fel kan vara rätt i en annan form. Men som med många människor som stridit länge och varit utsatt för stress under många år så kommer ett bakslag när kriget är över. Vem är jag nu? Vad ska jag göra nu?

Första gången jag kom i kontakt med SOC som jag minns så var jag 14 år. Hade behövt hjälp tidigare men vi bodde i Borlänge, kornstigsgatan på tjänaängar. Missbruk och alkohol var vardag där och mamma skötte det ändå rätt bra och tog ett bra beslut i att lämna pappa när jag kom till världen.

När jag var 14 år försökte jag ta mitt liv med min mammas mediciner. Rösterna hade länge talat om hur bra allt skulle bli när jag dog. Jag skulle komma till ett annat ställe.
Min mamma fick MS när jag var 9 år och det bröt ut när hon födde min lillebror. Då hade jag en mamma som inte kunde ge mig den omsorg och uppväxt jag behövde, idag kan jag förstå och förlåta men då när jag var 14 år så behövde jag allt stöd jag kunde få, men hade ingen. Jag hade inte stöd från någon vuxen och jag fick klara mig själv. Som 11 åring kom jag in i en depression i samband med att jag blev utfryst i skolan. Som 12 åring så kom pubertetshormonerna igång och i kombination till all stress så fick jag hypnogogiska hallucinationer vid kväll och nattetid samt hörde röster. Allt jag kunde göra för att fördriva tiden var att dagdrömma och skapa en fantasivärld.

Vid 14 år så stukade jag knäet på gymnastiken då jag försökte gå ner så långt så möjligt i squat för att få beröm från träningsledaren. Jag vrider knäet och faller på det. När det läggs om ett bandage så berömmer min träningsledare min vän för hennes perfekta squats, något brister inom mig. Något så enkelt och litet gör att allt brister. Vad jag än gör så gör jag det inte bra nog. Flera veckor innan har jag fått min första panikångestattack i samband med att jag sprang sist på gympan. Varför är jag aldrig bra? varför ser ingen mig? varför hjälper ingen mig? Är jag så oälskad?

Morgonen efter så vaknar jag av att mamma väcker mig, mina käkar skakar och jag ber henne ringa ambulans, mamma ser mest besvärad ut. Väl inne på sjukhus så säger hon att jag förmodligen kommer hamna på BUP. Hon säger det på ett sätt som om att BUP är hemskt. Jag tror BUP innebär massa slangar, jag har ingen aning om vad BUP är!

Jag läggs in och blir avgiftad. Min syster ringer och gråter och skriker på mig, min storebror är tårögd men mamma är neutral. Vi träffar alla en soctant och jag blir irriterad över att jag måste övertyga henne om att jag måste få hjälp. Jag vill inte bo hos mamma för hon tar inte hand om mig. Ska jag som 14 åring även behöva ensam stå upp för mig själv. Är det inte socialsekreteraren som ska prata med mig ensam så jag vågar berätta allt, och ska inte hon vara den personen som stöttar mig när ingen annan gör det? Varför vill ingen hjälpa mig? Mitt mod att prata får bli mitt svärd jag svingar.

Min storebror kör mig i rullstol upp till BUP som ligger en backe upp från Falun lasarett, jag tror även han var lättad att jag nu får hjälp. Jag älskade BUP, det var så mycket bättre än hemma. Jag var där i 3 eller 4 veckor innan jag fick träffa en jourfamilj som vid första träffen var väldigt trevliga. Väl på plats hemma hos dem så var det massa frågor kring varför jag hade så lite grejer. Har du inte mer kläder? I en ton som var chockartad och förvånad. Skammen var stor och vanebildande. Varför gjorde jag så och inte si? Alla människor är olika och vi liknas vid vår familj så när man kommer från en annan familj som fungerar annorlunda så är krocken väldigt stor. Helt plötsligt ska jag vara i en familj med ett helt annat tankemönster och med lite justeringar i sina normer. Jag kände det som att jag mest var i vägen och höll mig på mitt rum. Hur som helst så var det bättre än hemma och hur som helst så slapp jag ha kontakt med min pappa.

Min pappa var en periodisk alkoholist och narcissist. Han stoltserade med hur duktig han var på sitt jobb och pratade ofta om vad han gjort, enligt han var min mamma dålig på att uppfostra mig (han hade rätt till viss del) men hon var ingen dålig människa, hon var bara sjuk och orkade inte. Under de gånger jag var hos honom och han var nykter så var han en jättebra pappa. Men när han drack fick jag alltid höra hur usel jag var och hur usel mamma var. Han tyckte även jag var tjock och han gnällde alltid över det. Fanns gånger då han inte visste vad han gjorde. Han lät mig springa runt hyreshuset för att jag skulle få motion. Han kunde bli hårdhänt och hålla om mina handleder så det gjorde ont och då började jag dra och det gjorde ännu ondare. Han hade en benägenhet att dra i mitt lillfinger och likt nu som då har jag långa leder som gör att det gjorde så ont. En gång frågade jag honom om han var min pappa. Han blev upprörd och sprang in i köket och tog upp alla knivar och lade på diskbänken och så stirrade han på dem. Jag står i hallen, livrädd för att han ska göra mig illa och börjar skrika att jag inte har någon pappa upprepande. Vilket får honom att vakna till och så går han och kramar mig och säger förlåt, jag var 10 år.

Fick byta skola och var mest ensam där. När det var utvecklingssamtal så kom ingen för varför skulle de från jourfamiljen dit och varför skulle mamma vara där? Så ännu en gång satt jag ensam med skammen bärandes och utblottad. Min första soctant pratade bara med mig ibland. Hon ifrågasatte alltid allt jag sa och kom med undanflykter för de andra som att de kanske inte tänkte si och så utan menade så och si. Det spelade ingen roll vad andra gjorde för fel för tydligen var det jag som resonerade fel.

1 år senare åkte jag med jourfamiljen och besökte en möjlig fosterfamilj, ingen soctant var med. Fosterpappan var inte alls väl inställd till mig och var väldigt aggressiv. De andra var med men ifrågasatte inte hans beteende. När jag i bilresan tillbaka till jourfamiljen sa att jag vägrade infinna mig i att bo i den familjen så tyckte de att jag var enveten och menade på att man inte kunde få allt man ville här i världen.

Det bestämdes att jag skulle flytta till mamma tills de hittade en annan fosterfamilj. Då jag stannat i jourfamiljen för länge och det var andra kanske behövde komma dit, jag kände mig utslängd.
Till hösten så mötte jag och mamma en fosterfamilj. De var trevliga och killarna som bodde i familjen redan var också jättetrevliga. Till en början var det trevligt och de var mer förstående. Istället för att storögd fråga varför jag ägde så lite så sa fostermamman istället.- Vi får åka någon dag och köpa mer kläder till dig.

Jag uppskattade den chesten väldigt mycket. Vi var ofta på utflykter och jag fick rida då de ägde 3 hästar, de hade även 7 hundar och 3 katter. Jag fick byta skola igen, lika ensam men denna gång inte illa behandlad och jag trivdes väldigt bra.

Men började märka med tiden hur elaka de var mot killarna. Måste tydliggöra att killarna var väldigt snälla och lugna. Men de dumförklarades för minsta lilla och blev diffust slagna. Fosterpappan var väldigt hårdhänt. När ena killen flyttade så fick jag rummet med nyckeln och jag använde det flitigt för att stänga mig inne och leva i min egen värld. Jag slapp allt skrik och osämja och jag slapp bli offer för det. De hade en egenhet att utfrysa också. Helt plötsligt kunde de frysa ut dig. Inte prata med dig eller se åt dig. Mitt värsta fall var när jag fick följa med på utlandsresa, jag var 18 år och gravid (visste det inte då), behövde sitta inne vid ACn och samtalade mest med bartendern eller läste en bok. De höll sig undan mig och försökte jag tala med dem så svarade de inte. Och när jag skulle ut och äta med dem så var det som om jag var ett spöke. Jag hade en ny soctant men denna hörde aldrig av sig och jag hade inget nummer, vågade inte be om numret från fosterföräldrarna.

De köpte ett hus med massa lägenheter i, i grannbyn. Jag fick bo i den källaren vilket var väldigt skönt för mig. Det pratades väldigt mycket om mig i byn. Flickan i källaren. De kom ofta fram och pratade när jag var ute och gick promenader kvällstid och de var ofta bekymrade. Men just då hade jag ju det rätt bra jämfört med tidigare. Gick i gymnasiet och hade vänner och var fri. Fick leva på 500 kronor på mat samt studiebidraget men var ändå glad. Ja, jag tog till hor ibland. Men jag hade tur, de män jag träffade var väldigt snälla. En man bad mig sätta mig i hans bil. Han körde mig till min mormor i Borlänge och gav mig 500 kronor och sa bara att jag skulle ta hand om mig själv, jag gav honom ingen tjänst. Han hade nog medkänsla för mig, det var många som hade det och verkade som om alla utomstående brydde sig och ville hjälpa mer än de som egentligen borde göra det.

När gymnasiet var slut så kunde jag flytta hem till mamma och jag hade faktiskt längtat. Hade inte fått undertiden jag var omyndig. Mamma hade inte vågat för fosterföräldrarna hade väl kommit med någon form av hot som jag förstått. Hade ett avslutande möte med SOC men inget mer. SOC roll var i mina ögon inte alls behjälpliga. Jag var ingen svår ungdom, jag var inte kriminell eller höll på med droger eller kämpig. Ändå hade SOC misslyckats med att skydda mig för allt jag varit med om medan jag var i fosterfamilj, mycket jag inte väljer att nämna här. Hade de haft kompetens att luska lite i hur jag hade det så hade de skött sitt jobb till viss del. Men inte ens det gjorde dem.
Jag flyttade senare ihop med en vän och vi gick högskolan medieprogrammet tillsammans i Falun. Men jag hade svårt att hänga med. Likt ofta i skolan så hade jag svårt att koncentrera mig och följa instruktioner, inlärning och så vidare. Men fick ändå slutgiltiga betyg på grund av att de tyckte synd om mig. De sa ofta att de förstod att jag hade jobbigt och sa att jag ger detta betyg för att jag vet att du har lite svårare.

Så träffade jag en pojkvän och flyttade till Helsingborg. Började plugga på Komvux för att få upp betyg för att senare kanske studera något jag ville studera. Drack alkohol varje dag för att döva mina känslor och för att klara av varje dag som följde. Killen och jag gjorde slut men bodde tillsammans fortfarande. Mötte senare en kille uppe i Göteborg, han använde lite andra sätt att berusa sig på än alkohol. Mest GHB, hasch, salvia divinorium och annat gräs. Jag testade med honom men fastnade inte för det. På Nya Tag i Göteborg, där han hade ett rum utöver lägenheten i Surte, så blev allt för mycket. Var hemlös och hade ingenstans att ta vägen. Personalen var irriterade över att jag jämt var där. Jag tog mig till slut i kragen och frågade dem om hjälp. Eftersom jag var skriven i Helsingborg så ringde dem till Helsingborg och bokade en tid med SOC den 3 juni 2009. Jag fyllde då 21 år. De på nya tag var härskna och sa att det inte alls var säkert att jag fick hjälp. ”Det är så världen är uppbyggd”. Så det var det jag var inställd på, att inte få hjälp.
Delirium gick in på socialförvaltningen i Helsingborg, livrädd för att inte få hjälp. Skulle detta vara första dagen på mitt nya liv eller skulle mitt liv avslutas denna kväll. Kvinnan jag mötte skjutsade mig till psykakuten och jag blev inlagd. Första dagarna på psykakuten så satt jag mest och grät, sa upp kontakten med killen i Göteborg. Hade extrema panikångestattacker och var väldigt yr. Några dagar senare vaknade jag tidigt och kände ett lugn inom mig. Gick ut i samlingshallen där alla umgås och stod där vid vagnen med kaffe, te och digestivekex och blickade ut på de personer som satt där och pratade. De bad mig sätta mig ner med en kopp te eller kaffe. Jag gjorde detta och började samtala med personerna. Min enda tanke var, oj, jag vågar tala och öppna mig med folk. Där och då kände jag att nu blir det bättre, och det blev det.

Fick reda på omgående att det fanns en plan att sätta mig på ett nyktert boende och att jag skulle ha en sysselsättning om dagen och då på ett ställe som hette maskrosen. Det bokades en tid till södermottagningen och jag fick komma dit. Där efter en tid bestämdes även senare att jag skulle utredas för ADHD. När utredningen var klar så stod det tydligt att jag hade diagnosen och diagnostiserades därmed med ADHD. Jag hade ständiga möten med SOC där de gjorde en bakgrundkoll om hur jag hamnat där jag hamnat, de kollade upp hur jag mådde och så vidare. Efter ett tag kom jag till en träningslägenhet och fick då en kontaktperson som även jobbade med mig i KBT syfte. Jag lärde mig umgås med människor och samtala. Har varit mest tyst och instängd hela mitt liv så inte haft så stort ordförråd. Nu fick jag öva mig och jag fick lära mig att analysera noggrannare. Jag sög åt mig allt som om jag vore en torr disktrasa. Beroende på hur mycket hjälp jag behövde så fanns där hjälp att få. Men jag var ju ute efter att bli helt fri från insatser, mitt mål var en stabil bostad och ett stabilt arbete.

Jag var mer än tacksam och allt ledde senare till bostadssocial lägenhet och idag har jag ett första handskontrakt. Idag har jag stabil medicin mot depressionerna och medicin mot psykossymptom som jag tar vid behov och därmed stabilare än på länge. Min familj är så sammansvetsad att man kan aldrig tro att vi har haft det så mörkt. Jag praktiserar på socialförvaltningen som assisterande administratör och är brukarrepresentant i rekryteringar av nya anställda och det känns stort och betydande. Jag går i rehab samverkan och de testar nu min arbetsförmåga då jag för några år sen ”bröt hjärnan” som de kallar utbrändhet. Jag har problem med koncentration och är stresskänslig men har hopp om att” learning is earning” och jag snart ska veta hur mycket jag klarar av att jobba och då finna ett arbete där jag känna att jag kan slappna av. Där och då kommer jag nå mitt mål och att ha fast bostad och fast arbete samt skuldfri då jag har 2 år kvar av skuldsanering. Men, sen då? När kriget är över, kommer ett nytt? Vem är jag när jag inte är en soldat i mitt eget krig? En sak vet jag alla fall och har lärt mig genom åren.
Det är inget fel på mig.

Detta är det jag lätt kan berätta om mitt liv. Sen finns det mörkare delar som jag tror de flesta som varit med om liknande inte berättar om. Man är rätt sårbar när man är naken.

Varför började du knarka?

Alexander Rask är en offentlig person som är känd som Youtubern som delar med sig av hur det är att ha en pappa som missbrukar. Han ger en bra och verklig bild om hur det är att vara medberoende. För ett tag sedan var Alexander och hans pappa Fredrik med i serien Helt Ärligt som visas på svtplay. Här fick de chansen att ställa frågor till varandra och få svaren på de frågor de hade.

Jag själv har följt Rask på Youtube något år eller två och precis som för många andra känns det skönt för själen att se att man inte är ensam. Har själv haft en pappa som varit alkoholist och känner igen mig i mycket som Rask delar med sig av.

I avsnittet berättar Alexanders pappa Fredrik att han började missbruka kring 18-årsåldern då han började ha flera panikångestattacker om dagen. Han blev då ordinerad medicin som han sedan överdoserade sig själv med. När läkarna senare inte tyckte att Fredrik behövde medicinen längre sökte han sig till gatan för att få tag i tabletter eller annat som kunde dämpa hans ångest.

Han erkänner för Alexander och alla tittare att han aldrig varit drogfri på något behandlingshem.

Alexander berättar även om sitt medberoende. Mer om avsnittet kan ni se via länk här nedan.
SVTPLAY/HELT ÄRLIGT- Varför började du knarka?
Alexander reagerar även på avsnittet i en av hans videos:
REAGERAR PÅ PAPPAS OCH MIN MEDVERKAN I SVT NÄR HAN VAR NYKTER
Om ni vill kika in Alexanders Rask MISSBRUKSBLOGGEN där han visar hur verkligheten ser ut så finns spellistan här nedan. Jag tycker det är viktigt att man sprider bilden av hur verkligheten ser ut. Många som jobbar med dessa människor jobbar inte i ”fält” utan bakom datorn och har inte alltid chansen att se hur verkligheten ser ut, något som jag tror att alla som varit i Alexanders sits eller är i samma sits just nu hade uppskattat.
Spellista-Missbruksbloggen

Lästips: Mikael och jakttornet – historien om en ensam människas kamp för ett värdigt liv

Mikael vet inte hur han ska överleva. Han orkar inte längre föra den ensamma kampen mot myndigheterna för att få rätt vård och stöd. Läs artikelserien om Mikael på KIT.

Skåneveckan 2017: Tidiga tecken – första hjälpen

Helsingborgs stads arrangemang under Skåneveckan för psykisk hälsa 2017 kommer att äga rum onsdagen den 11 oktober på Dunkers kulturhus och ha temat ”Tidiga tecken – första hjälpen”. Föreläser gör Sanna Ryd och Malin Jensen. Det blir också mingel med frivilligorganisationer och frågepanel.

Om dagen: Hur kan du upptäcka och förebygga psykisk ohälsa i ett tidigt skede? Vad kan du göra själv? Vad kan du göra som anhörig, vän, kollega, lärare och omsorgspersonal?

Tid: 11 oktober, klockan 08:30-12:30
Plats: Dunkers kulturhur (stora salen)

Anmälan: Förmiddagen är gratis och öppen för alla, men antal platser begränsade. Anmäl dig därför senast den 27 september till david.bergstrom@helsingborg.se. Därefter i mån av plats.

Föreläsarna

Sanna Ryd är beteendevetare med inriktning på neuropsykologi.

Visste du att du kan förbättra din koncentrationsförmåga och uppmärksamhet? Med övningar som ökar ditt fokus kan du även minska din stressnivå, öka ditt välbefinnande och din prestationsförmåga. Sanna Ryd är beteendevetare med en master i strategisk kommunikation och är även utbildad yoga- och mindfulnesslärare. Med ett helhetsperspektiv på människan kan hon omvandla ämnen som neurovetenskap och mindfulness till effektiva redskap som du kan använda till att förbättra din vardag. Läs mer om Sanna här.

Malin Jensen är arbetsmiljökonsult och Hjärnkollambassadör.

Attityder är så nära kopplat till våra känslor och attitydförändringsarbete måste därför innehålla just känslor och djup förståelse. Det är därför alla föreläsare i den nationella kampanjen Hjärnkoll har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Föreläsningen ”Sveriges vanligaste psykfall” är en personlig berättelse om att leva med psykisk ohälsa. Utifrån egna erfarenheter, intimt och med glimten i ögat utmanar Malin Jensen, i rollen som attitydambassadör i kampanjen Hjärnkoll, våra attityder och föreställningar. Läs mer om Malin här.

Vad är Skåneveckan?

I oktober 2010 hölls för första gången Skåneveckan för psykisk hälsa. Sedan dess har den växt sig större för varje år. 2017 års vecka pågår 9-15 oktober. Det är en vecka för ökad kunskap, hopp och samtal kring psykisk hälsa. I hela Skåne arrangeras seminarier, kulturarrangemang och mötesplatser. Skåneveckan 2017 samordnas av Region Skåne, Studieförbundet Vuxenskolan och Hjärnkoll Skåne. Arrangörerna är allt i från privatpersoner och brukarföreningar till kommuner och privata arbetsgivare. Du kan läsa mer om Skåneveckan här.

Läger på Sörgården

Under veckan har socialpsykiatrins boenden varit på läger på Sörgården utanför Örkelljunga. De turas om att åka ut till gården och sova över en natt. På onsdagsförmiddagen har det kommit en grupp av de lite äldre från Maria Sol, men flera kommer också från Sköldenborg och någon från Stenkretsgatan.

– Det är en möjlighet för de boende att komma ut i naturen lite och se något annat. Många blir lätt ängsliga av att byta miljö och ändra sina rutiner. Vi får försöka motivera dem att följa med, men det är inte alla som vill. Några vill bara åka iväg några timmar, men när de väl är här har de roligt och stannar över natten också. Och efteråt mår de bättre, berättar Helena Sjöstrand, samordnare.

Gamla och nya bekantskaper

Gunnel ser mig och kommer genast ihåg strutssafarin för ett och ett halvt år sedan. Hon återberättar i detalj vad vi gjorde den eftermiddagen och minns också att vi träffades vid invigningen av Maria Sol. Vi sätter oss och pratar en stund och hon berättar att hon trivs mycket bättre i det nybyggda boendet i Mariastaden än på gamla Kronan. Hon vill absolut spela Yatzy med någon, men det är snart dags för tipspromenad.

Ute på gården sitter Patrik. Han vill gärna ha ett arbete och tjäna lite egna pengar, berättar han, och undrar om jag har något tips. Jag berättar att Fontänhuset Bryggan, arbetsmarknadsförvaltningen och socialförvaltningen håller på att utveckla sitt samarbete för att ordna meningsfull sysselsättning och arbetsträning.

Inger gungar och vill gärna att jag tar en bild och skickar till henne. Hon ska bara ta lite mer fart först. När hon hoppar av blir hon snurrig och får hon hålla i sig en stund. Men snart är hon igång och plockar blommor i stället.

Tipspromenad engagerar

Tempot är lugnt. Det räcker oftast med någon planerad aktivitet om dagen. Under eftermiddagen är det tipsrunda som gäller. Alla orkar inte gå med – några är trötta efter att ha tagit sig hit och upplevt en ny miljö med lite andra rutiner och träffat en del nya människor från andra boenden. Men med personalens uppmuntran tar sig några stycken runt hela promenaden och svarar på frågorna.

Är det Emil eller Ida som sjunger ”Du ska inte tro det blir sommar”, vilka hade en hit med ”Sommartider” och vilken stad är det som alltid blir besjungen i ”Allsång på Skansen”? Jörgen brister ut i ”Stockholm i mitt hjärta” – och så var det svaret löst.

Larmet går

Plötsligt tjuter larmet i huset. Personalen hjälper alla att komma ut på gården och brandkårens räddningsledare kommer strax körande för att kontrollera vad som har hänt. Det visar sig att en av de boende har rökt på rummet. Några förmaningar senare är ordningen återställd.

Efter tipspromenaden blir det prisutdelning och fika. Äntligen får Gunnel spela Yatzy. Men efter tre kast konstaterar hon att hon inte orkar mer just nu. Tipspromenaden tog på krafterna. Hon går upp på rummet för att vila en stund.

Även Helena Sjöstrand börjar bli trött efter tre dagars lägerverksamhet.

– Men det är det värt när man ser hur mycket sådana här utflykter betyder för de boende, konstaterar hon.

Men alla är inte trötta. Inger inväntar sällskap för att gå ut på en promenad till. Jörgen går omkring och pratar om allt, med alla som vill lyssna.

På kvällen väntar brasa med korvgrillning för dem som ska sova över.

Text och bild: David Bergström

Mattisson har ordet

Emellanåt sticker vi in några kloka ord från vår egna filosof och poet Mattisson. Håll till godo:

mattisson16

Ångestloppet – 209 meter för psykisk hälsa

Från oss alla…

… en god jul! Och några hoppfulla visdomsord från vår filosof och poet Mattisson:

mattisson15

Inflytt på Maria Sol

Nu har Maria Sol öppnat i den nybyggda delen av Mariastaden vid Mariehällsrondellen. De som flyttade in bland de första har redan hunnit bo in sig i en månad. Boendet är ett så kallat SoL-boende (SoL står för socialtjänstlagen) för personer över 55 år som har en psykisk funktionsnedsättning som gör att de inte klarar att bo i egen lägenhet men som inte berättigar till LSS-boende (LSS = lagen om stöd och service).

Jennie Malmgren, enhetschef på socialpsykiatrin, visar runt i det tre våningar stora huset som rymmer 22 fullutrustade lägenheter och gemensamma lokaler. Det finns bland annat matsal, TV-rum, sparum, tvättstuga och en stor trädgård med växthus och odlingslådor.

– Det har verkligen blivit jättefint här. Det är ett modernt och energisnålt hus, med solceller på taket och automatisk belysning.

Jennie berättar också om en tuff tid med stor påfrestning för boende och personal.

– Det har varit mycket praktiskt som ska komma på plats och som jag och samordnaren Mats Jönsson har fått hantera. Vi har inte haft någon manual i ”hur man startar ett nytt boende” utan har fått lösa det efterhand. Det har varit varmvatten som plötsligt är avstängt, abonnemang som ska tecknas, IT-uppkopplingar som inte är igång, inköp av möbler, felanmälningar som går runt i systemet och en massa annat – utöver själva flytten av våra boende, som är en påfrestning i sig för både dem och personalen.

Nu ser hon fram emot att få landa i en mer normal vardag.

– Nu kan vi börja se framåt och förbättra verksamheten. Vi har till exempel haft innovationsgrupper med boende och personal på vårt andra stora SoL-boende Sköldenborg. Det är en arbetsform som jag hoppas att vi kan använda här också till hösten.

Claes var först på plats

Claes Mattisson var en av de första som flyttade in på Maria Sol, i slutet av maj. Han har fått alla sina saker på plats och har funnit sig till ro med tillvaron i det nya hemmet.

Claes Mattisson

Claes Mattisson

– Jag trivs alldeles utmärkt här. Det är jättefint. Stora fönster som gör att det blir ljust. Jag har köpt en ny stereo också. Den gamla gick sönder… Och så har jag fått den här fina bibeln av min förvaltare, som jag läser i varje dag.

Han har eget kök i lägenheten och hoppas kunna laga lite mat själv när han har köpt basvaror. Men än så länge äter han i den gemensamma matsalen. Menyn faller dock inte helt i smaken idag.

– Idag är det oxbringa. Det äter jag inte. Slibbigt kött! Jag får äta potatis och sås, men det är ju synd när jag har betalat för en hel måltid.

En sak som han saknar är en närbutik i Mariastaden.

– Det finns en tobaksaffär som det tar tjugo minuter att gå till. Jag kanske tar en tur dit i eftermiddag.

Konstnär och filosof

Som trogna bloggföljare vet ägnar Claes sig gärna åt att teckna, måla, skriva dikter och andra små filosofiska funderingar. I hyllan har han ett tjugotal pärmar med teckningar och dikter.

– Det är runt 1200 teckningar. Jag har säkert gett bort lika många. Och sålt en del. Förut använde jag pengarna till öl, men det har jag slutat dricka nu. Nu köper jag dukar så att jag kan måla akvareller.

Tidigare bodde han på Kronan, där socialpsykiatrins sysselsättning höll till i källaren. Han har inte besökt sysselsättningens nya lokaler på Carl Krooks gata.

– Det passar inte mig. De spelar mest fia där. Jag tycker att de borde ha mer aktiviteter.

Det han önskar sig mest av allt just nu är någon att prata med.

– Det är många som går för sig själva här och inte pratar. De bara sover och äter. De måste få göra det så klart, men jag saknar någon att prata med. Jag hoppas att det blir bättre när alla har flyttat in. Nu låter det som att jag bara klagar, fast jag trivs utmärkt. Men det är viktigt att någon säger vad som kan förbättras, annars händer det ju aldrig något!

Bilder från Ångestloppet

Fredagen den 27 mars genomfördes ett av världens kortaste stadslopp, Bryggans Ångestlopp. Starten gick 12:00 nedanför Terrasstrapporna i Helsingborg och ett femtiotal deltagare tog sig de cirka 200 metrarna till Bryggans klubbhus. Där bjöd föreningen på korv och fika.

angestloppet

Deltagarna samlades framför Terrasstrapporna.

angestloppet2

Snart klart för start, men först en liten påminnelse om syftet med loppet.

angestloppet3

Målgång vid klubbhuset.

angestloppet4

Niclas Wenkel var nöjd med sitt lopp, men tyckte att uppslutningen var för dålig. Han fick visa runt en gymnasieklass i föreningslokalerna och berätta om verksamheten, men hade hoppats på att fler politiker och myndighetspersoner skulle sluta upp.

Varför ett ångestlopp?

Ångest har vi alla till och från men för vissa kan ångesten vara så kraftig att den tar ifrån oss förmågan att leva med andra människor, ta hand om oss själva eller lusten att vilja bevara våra liv. Det går att förhindra eller minska ångestens inverkan. Det första är att acceptera den och det andra är att dämpa ångestens röst som ekar på insidan.

Genom att medverka i Ångestloppet stöter du på andra som också lider till och från av ångest. Men genom att vi alla umgås och har roligt en stund kommer rösten överröstas och kramperna i bröstet kommer ersättas av andfåddhet.

Du kan läsa mer om Fontänhuset Bryggans verksamhet här.